Melina Starr (epilog)

Vart går Melina?

Det kan man fråga sig. Just nu sitter hon.

Hon sitter i en park med pilträd och lönnar och almar och aspar och ekar, grönt och skönt så det står härliga till.

Men hon tycks inte märka grönskan. Hon ser lätt besvärad ut, så att man osökt får lust att fråga: "Sitter du åter på parkens bänk, och gråter så övergivet...?"

Eller är hon bara melankolisk? Det må vara tillåtet för andliga pipel att vara melankoliska då och då, tänk bara på Dürers "Melancholia".

Hon verkar lätt deppig. Men hon vet också vad glädje är, spirituell, obetingad glädje: "Song Of Joy". Det har hon lärt sig på sistone.

Vad ska denna novell handla om? Ska hon bara sitta där medan jag, Allvetande Berättare, talar vitt och brett Hur Det Är, kikar in i hennes sinne och magistralt säger hur hon har det?

Tja...

Man kan ju annars ta Den Symboliska Vägen. Så här:

Ni har alla läst om Melina Starrs äventyr - och om inte så klicka här.

Hon hade gjort en resa, upplevt det ena och det andra - och nu så här efteråt, i den obligatoriska epilogen, kan man skapa lite efterklang med tempel i solnedgången, hennes händer bildar ett valv, grön lyster i parken, vinröd klädsel, violett är en färg på hennes palett -

Fattar ni? Förstår ni dessa symbolismer, dessa konkretioner? Är de inte mer förtrollande än att jag magistralt säger "Melina känner si, Melina känner så"?

Klart det är. Så för att ytterligare sammanfatta vår hjältinnas predikament i detta nu, kan man nämna:

- bröd och salt, guld och vin talar om funnen lycka

- hon har lämnat sin överflöds Babel och nått sin hängivenhets Betlehem

- dans på berget i Solberg i middagssolen

- hon tonar in, hon andas, hon gör varje ögonblick till sitt

Så är det. Lyckan är här, skattkistan ligger virtuellt för hennes fötter. Nu reser hon sig och går - vart?

Hon går bort i parken, mot framtiden, i en rörelse som är ett tillstånd: ett evigt här, ett oändligt nu. God bless.

- - -

Detta var berättelsen om Melina Starrs pilgrimsår. Här finner du fortsättningen på hennes äventyr, vad hon gjorde när hon börjat jobba som polis och kriminalinspektör.

(Bilden ovan är specialritad för detta inlägg av Jenny B. Del 1 av denna rafflande new age-följetong, denna saga om Melina Starrs resa, finner du här.)




Relaterat
Hård rock
Ett rike utan like (2017)
Svensson: biografi
"Eld och rörelse" åter tillgänglig
Redeeming Lucifer
Det röda massanfallet
Trotylstorm i öster (2018)

Resa till kärlek (Melina Starr, slutet)

Här kommer slutet på vår följetong om Melina Starr, 25, kvinna i tillvaron, traditionalist med esoteriska böjelser. Här ges den andligt högstämda upplösningen på denna själsliga resa. Det kommer förvisso en epilog efter detta sjunde avsnitt. Den epilogen finner du här. Och del 1 finner du här.

"Lugnare vatten, makligare sjö. Och vid horisonten, Lycksalighetens ö"...

Hon kom att tänka på dessa rader där hon satt utanför templet. Det fanns bara en liten damm här och någon ö såg man inte skymten av, men det var känslan hon associerade till.

Hon kände frid och ro och såg ut över landskapet. Närmare bestämt såg hon detta:

. en himmel, azurblå och mörk i zenit

. en stad med vita hus

. en gräsplätt med ett bestånd gula blommor i mitten, kantade av krokus

Så romantiskt, så fint! Ja, det var fint. Hon hade rest med tåget (se förra avsnittet), rest söderut, rest till kärlek - andlig kärlek. Hon hade rest genom dag och natt för att finna sitt odefinierade mål, och en vacker dag hade hon vaknat i en stad.

Hon hade vaknat i sin tågkupé, på en station, i en stad. Så hon gick av och gick ut i en gryning, trevade längs vita gator under en gul himmel, följde skuggor, ekon, följde ett spår - och hon kom vad det led till en höjd. En trappa ledde henne till högre echelonger, och väl uppe skådade hon ett rundtempel med kupol. Hon gick in där och föll i trans, föll i sömn.

Tusen år senare vaknade hon och gick ut. Och där satt hon nu och såg ut över staden i kvällningen.

- Min resa är slut, sa hon till sig själv - hon, Melina, denna storys hjältinna. Jag började min resa i Sålunda, tog farväl av min guru, Aspilian, och mötte min syster på traden. Sedan skildes jag från Zinnia och kom till en stad, Stockholm, där jag mötte den konspiratoriske Topsy. Och detta ledde omsider till ett nytt möte med syrran, i Mariestad...

Allt detta har vi kunnat läsa om tidigare. Del 1 finner du till exempel här.

- Jag mötte syrran igen, fortsatte Melina sin monolog, donade med hennes retreat, men stannade inte. En delfin jag mötte på Vänern sa åt mig att resa. Och jag reste igen. Och nu är jag här. Allt är väldigt dunkelt, ni läsare vet egentligen föga om mitt liv - men så ska de va...

Hon log enigmatiskt in i en tänkt kamera och sa:

- Jag säger som Emmanuelle: "Ni tror ni känner mig - men ni känner mig bara till hälften"...

Staden brusade i kvällningen, ljusen tändes. Melina andades lugnt, såg allt liksom i trans.

Här slutar alltså vår följetong om Melina, en gåtfull sökare i smäktande miljöer, en new age-hjältinna som kan det här med att tona in på tillvarons osynliga krafter. En gåtfull nunna som rest och mött människor. Nu, slutligen, har hon mött sig själv, och därmed slutar vi. Hon mötte sig själv genom att överge sig själv, kapitulera i templet och sova i tusen år. När hon vaknade kunde hon se sig själv på nytt, se världen på nytt.

Himlen välvde sig mörk över scenen, bredde ut sin sammetsduk över staden, templet och kvinnan. En stjärna blinkade och Melina blinkade tillbaka.

- - -

Det finns som antytt en epilog till denna berättelse om Melina Starr. Den finner du här.

Tåget (Melina Starr del 6)

Melina Starr, 25, är ute på en andlig resa. Del 1 finner du här. Nu är det dags för del 6.

Kan vi få lite musik, tack!

Music, maestro, please...!

Kanske Simple Minds' "Theme From Great Cities"...? Eller kanske ännu hellre, "Diamond Diary" med Tangerine...? Ja just det, sequencer som dopplar bort i natten, res i evighet, åk, känn groovet...

... för Melina är på resa igen, hon åker, åker tåg över en nattlig kontinent. Hon sussar och halvslumrar, sitter i en kupé, ensam i en kupé, varför ligger hon inte ner då? För hon vill inte, känner sig utelämnad. Bättre att sitta och sova lite halvt obekvämt, gardinen använd som kudde, slumra in... och tänk tillbaka på en samling någon gång, någon stans... i en kyrksal... Melina var där, inte som troende men som hedning... brunt tegel, trävita applikationer... en tjej som hon kände bad där framme, ja hon bad, bad för sitt liv... den där koncentrationen... det var ingen bönestund, bara en musikstund, Melina hade lockats med på de grunderna... klart en ensam tjej vill ut på lite kul en vardag... och så kom man till kyrkan, och så var det konsert... och efteråt så bad hennes väninna, ja det gjorde intryck... på den hedning som Melina var då.

Tåget susar vidare i natten. Lysande städer passerar revy vid horisonten... och hon drömmer vidare, minns sina ensamma läsningar av konstiga böcker... ljusa böcker... varför vara ute och slarva när man kan vara inne och läsa... dyrka... drömma om ljuset...

En nunnas minnen. Inte så att hon alltid valt den smala vägen. Hon har till och med HAFT POJKVÄN, fint va, då är hon en riktig människa i vardagsmuppens ögon. Nu däremot, som vi sett i hennes resa, är det bara andlighet och dyrkan och hängivenhet för hela slanten, hänförelse och godhet, kanske också en smula fanatism, läsa konstiga språk och apokryfiska böcker, penetrera esoteriska system...

Jag tror jag går och gifter mig med prästen -

Vart ska jag, denna resa -

Ett tempel i fjärran -

Hon reser vidare, reser till ljus, hängivenhet, tro... till himmelen du är en gyllne bro... hon har lämnat sin syster Zinnia på retreaten, Melina vill vidare, har en vision av ett tempel i fjärran, i söder... Där blir allt bättre, eller? Eller är vägen målet, det vet hon väl? Det har vi väl sagt tidigare i denna story?

Vägen är målet. Sök vila i handling. "Vita activa" som gifter sig med "vita contemplativa". Rörelsen som tillstånd.

Tåget åker, eller står det stilla? Hon tittar ut, ser bara sitt ansikte speglas i rutan, tack vare takljuset som inte går att släcka. Hon ser nada utanför, saknar referens för sin rörelse: alltså vet hon inte om hon åker. Alltså är det rörelsen som tillstånd, alltså är det vila i handling!

... och tillbaka i slummer med vision av ett solstekt tempel, tolv på dagen, vänt åt söder på grund av läget, en viss ås, entrén mot söder, i änden, annars brukar ju änden vetta mot väster... och en vision av en grön tunnel, grusgång, och i bortre änden ett tempel... ja dessa tempel, hon drömmer hängivet om tempel den goda Melina... drömmer om rundtempel och sidokapell, om glasmålningar och valv, om ekon som talar om hennes resa här...

Ska hon gifta sig med prästen?

Ska hon bli Kristi brud?

Vart går Melina?

Spännande upplösning i nästa avsnitt.

... och under tiden rusar tåget vidare genom natten, med Melina drömmande i sin kupé, tåget rusande längs spåret, stossing on and reaching la goal, vidare ständigt vidare, rullande på, tar den om igen, skridande fram på sin stålräls, rullande genom natten, rullande med rörelsen som tillstånd. Allt till tonerna av "Diamond Diary" med Tangerine Dream.

Sista delen av Melinas resa finner du här.

Delfinen (Melina Starr, del 5)

Melina Starr, 25, är ute på en andlig resa. Del 1 finner du här.

Melina är ute och reser. Hon började i Sålunda, reste iväg och bor nu på en retreat på en ö utanför Mariestad. Denna dag tar hon en roddbåt och ror ut på Vänern, och vem träffar hon på böljan om inte delfinen från avsnitt 1, då de möttes på den mer gåtfulla Odödlighetens sjö. Klicka här för att läsa om deras första möte.

Men nu möts de alltså på ett nytt ställe, sjön vid Mariestad. Melina drar in årorna och säger:

- Hej delfin!

- Hej Melina, säger delfinen.

- Hur går det? Är du fortfarande paulist, som du antydde förra gången? Eller har du gett dig ut i rikare vatten, i skönare farleder?

- Nja, säger delfinen, nog fick jag en tankeställare allt av din replik. Att som officiell kristendom säga att själen hibernar i graven, för att sedan magiskt återuppstå på yttersta dagen, det är ju absurt. För om själen är det som ger kroppen liv - vilket alla kristna torde hävda - då följer ju av det att själen lever vidare efter döden. Den vet inte av någon död, den vandrar vidare, sömlöst.

- Gott. säger Melina, du har förstått. Om bara alla andra kristna fattade detta. Man frågar sig egentligen om alla kyrkokristna, alla frireligiösa, alla lutheraner och katoliker osv verkligen tror att man bara har ett liv, att man begravs med sin kropp och sedan återuppstår i en fjärran framtid.

- Reinkarnation är modellen, säger delfinen.

- Ackurat. Är man det minsta troende måste man inse att reinkarnation är det enklaste svaret på det stora "vadan och varthän".

- Ockhams rakkniv.

Makrillmoln i skyn. Stilla bris. Båten driver. Delfinen säger:

- Hur har du det på retreaten då?

- Bra, tror jag, säger Melina.

- Får du inte lust att resa vidare?

- Kanske...

- Gör det vetja, res vidare! Bli en äventyrlig nunna, en gestaltande new age-donna, en fri kvinna på jakt efter esoterisk sanning, efter symboliska förhållningssätt! Det finns en hel värld där ute som väntar på att upptäckas.

- Möjligen du, säger Melina. Vi får se.

De pratar vidare om cambridgeplatonism, advaityafilosofi och perennialism.

- Ljusa nejder, säger Melina. Och delfinen:

- "Lugnare vatten, makligare sjö...

- ... och vid horisonten, Lycksalighetens ö", fyller Melina i.

En ren idyll, med andra ord: kvinna och delfin, i ljuvligt samspråk på sjö, någon gång i tidens flöde.

De tar tar farväl och kajkar åt varsitt håll: delfinen ut på fria vatten, Melina tillbaka till ön och Zinnias retreat. Väl där äter hon en gryta på linser och ris, kryddad med fänkål, paprika, mejram och aromat, stuffad med olja, champinjoner, finhackad lök, palsternacka och kålrot. Sedan går hon och lägger sig och drömmer om en blommande rymd, en flower power-spejs, genom vilken hon styr en stålgrå Cadillac '60.

Del 6 av Melinas resa finner du här.

Vatten och stillhet (Melina Starr, del 4)

Melina Starr, 25, är ute på en andlig resa. Del 1 finner du här.

Melina och Zinnia har startat ett retreat på en ö utanför Mariestad. Som första aktivitet tänker de bjuda in föredragshållare, och den förste blir Aspilian (som förekom i följetongens avsnitt 1). Han föreläser en kväll om det andliga i konsten för fem åhörare. "Humble beginnings" men helt okej.

Aspilians tes är att om en konstnär är troende så märks det i hans verk, det går inte att fejka. Och en eländig nihilist får också sin personlighet speglad. Sedan finns det förstås ateister som gestaltar esoteriska frågor, de hamnar i trans när de skriver - som Lovecraft i "The Silver Key" och "The White Ship". Men varför man - så att säga - måste vara ateist till vardags och troende i sin konst, detta tycks Aspilian vara en omväg.

Detta talar han om. När föredraget är slut, och åskådarna fått svar på sina frågor, drar sig Zinnia, Melina och Aspilian undan till biblioteket för ytterligare spirituell samvaro. Aspilian säger, helt apropå:

- Jag har läst en märklig bok, "Eld och rörelse" av Lennart Svensson. Den var lite svartsynt, titelberättelsen alltså. Medryckande, men ingen glad operett om man säger...

- Men måste allt vara så glatt då? säger Zinnia. Jag har också läst den, och jag älskade den. Alltså, det dröp av ångest i den där storyn, en skön känsla måste jag säga. The joy of fear.

- Ja visst, säger Aspilian, var sak har sin tid. Du då Melina, vad tyckte du om den? Om du ens läst den?

- Jo, jag har läst den, säger Melina. Jag tycker nog den var bra. Framför allt var den tajt, koncentrerad och så. Många kan skriva tegelstenar, men få kan koncentrera så mycket på 40 sidor. Valuta för pengarna.

Zinnia och Aspilian talar vidare medan Melina går ut för att hämta en nypa frisk luft. Hon blir lite avundsjuk, Aspilian är ju hennes guru och favoritfigur, men hon kämpar ner dessa låga tankar. Hon är inte ihop med Aspilian. Hon har haft sin beskärda del av kärlek i andra förhållanden. Nu lever hon singel. Hon har för den delen inte valt singellivet - singellivet valde henne.

Ute på en altan med utsikt över sjön står hon, skådar upp i de blygrå skyarna. Hösten nalkas, men hon har inget emot det; hon har ett inre ljus som är oberoende av både sommar och vinter, höst och vår. Hon har en vilja som heter: "Jag, Melina, ska alltid ta det lugnt, ska aldrig frivilligt plåga mig eller hetsa upp mig. Finns det ingen orsak till oro, well, då är jag nöjd. Då är jag i harmoni, då har jag en stilla glädje, en apatia som alla innerst inne vill ha. Nu är det höst, det blir mörkare och kallare, men vad gör väl det? Jag är Melina, jag existerar. Det är bättre att existera än att inte existera, som Leibniz sa."

Hon lutar sig mot ett träd, ser ner i vattnet. En stilla yta, speglande husets ljus. "Vatten och stillhet" tänker hon, "vilken skillnad mot eld och rörelse, det där som han skrev om, Svensson. Här vatten, där eld; här stillhet, där rörelse... Man måste ibland vistas i antipoderna för att förstå helheten, måste se mörkret för att förstå ljuset."

Hon går tillbaka in, där Zinnia sitter och läser högt ur "Eld och rörelse". Melina slår sig ner vid bordet och lyssnar på systern. Det är en passage där huvudpersonen, sergeant F. är ute och åker motorcykel och får se några lätt sårade komma gående:

Vinden vajar i grantopparna, det snöar över fälten. Ur skogsbrynet kommer en gubbe gående, följd av ännu en, och ännu en... F. stannar cykeln i vägkorsningen och låter motorn gå på tomgång.

Den förste av männen som kommer på vägen har oknäppt kappa, tom blick och lätt haltande gång. Bakom honom i ledet går män med bandage om huvudet, några har kryckor, andra har armen i mitella.

Inga vakter går vid sidan av tåget.

Det är många män. Det är en lång kolonn. Vindrockar och marschstövlar, fältbyxor och snörkängor, camouflagemönstrade blusar (kantiga fält i grått, svart, brunt och rött, så ser mönstret ut) och mc-stövlar, yllemössor, fältmössor och bandageturbaner. De tillhör samma armé som sergeant F. Någon tittar snett på honom där han står grensle över sin mc. Ingen säger något. De går med släpande fotsteg, inget käckt "marsch-marsch", allt blir till ett slags skosulornas serenad, det låter "kipp-kipp" i den leriga vägbanan.

Någon stöds av sin kamrat, blicken i marken.

Nu har täten redan försvunnit bakom vägslutet, för vidare befordran till de bakre linjerna. F. vänder bort blicken och ser mot slutet av kolonnen, kön kommer precis ut i gläntan. Någon minut går och snart har den siste av de lätt sårade passerat vägkorsningen; F. lägger i en växel och slirar bort mot det vägslut varifrån kolonnen dök upp.

Del 5 av Melinas resa finner du här.

(Målning av Emil Nolde)

New age-drottningar (Melina Starr, del 3)

Härmed ännu ett avsnitt i storyn om Melina Starr, 25, och hennes andliga resa. Del 1 finner du här. Och där, på slutet av del 1, länkas till del 2. Epilogen finner du för sin del här.

Skenorna dunkar, solen skiner, silas genom träd, träd längs spåret. Solen skiner på tåget, på vagnen där Melina åker; vagnen åker förbi träd, ljuset silas genom träden, leker i ansiktet på den glorifierade Melina. Hon är på väg, vägen är målet, vet hon det? Klart hon vet, hon är ju en new age-goding, full av visdom som "vandra mot ljuset", "hitta dig själv", "lev i nuet", och så "vägen är målet" som antytt.

Dessa aforismer lever hon efter, för det är sanna plattityder. Bara en utlevad dandy kan försmå ljus och kärlek bara för att de skulle vara, i hans mening, utnötta ord.

Hon reser med ett tåg, ser serent på solljuset genom träden. Hon ser fram emot målet, Mariestad, en småstad vid Vänern där hennes syster Zinnia lever. På en ö har hon sin boning, dit är Melina på väg, hon ser fram emot det - men hon gillar även resan, hon ser även vägen som målet. Alltså gonar hon sig i glansen, kommer in i flowet och lever i ett evigt här, ett oändligt nu.

---

Skvalpande vågor. En vattenvidd. Skuggande lönnar. Och två systrar i en berså.

- Najs plejs, säger Melina.

- Ja, säger Zinnia.

- Ska du inte hyra ut för gäster? Det finns ju massor med tomma rum.

Man är på ön utanför Mariestad. En liten ö med en huslänga och lite andra små byggnader, disponerade av Zinnia, Melinas syster.

- Gärna det. Ja, det var väl idén från början det.

- Ja, bra! säger Melina. Vi kunde göra det här till en retreat, en vilostad. Servera vegetariskt, ha kurser och konferenser. Men i så fall bara med gosiga ämnen - som Neale Donald Walsch, Swedenborg, Castaneda, allt sånt.

- Excellent. Men ekonomin då; hittade du guld som du lovade? /se del 1/

- Åh, jag har hittat guld vid regnbågens ände. Niema problema.

- I så fall...

Vågorna skvalpar. Melina slumrar. Zinnia solar.

---

Man bor på ön, vistas på ön, spanar in mot land och besöker ibland detta land, med hjälp av en vägbank, en lång bro. En 500 meters vägbank med trummor för vattengenomströmning. Man kan via den åka in till Mariestad för att handla.

Man bor på sin ö med sina lönnar och björkar, sina granar och tallar, sina buskar och gräsmattor och blommor. Man funderar på att öppna ett retreat, på att bli new age-drottningar.

Melina ligger i sitt rum i huvudbyggnaden, ett tegelhus med kakelgolv. Hon läser i en bok, där står det: "Hitta friläget, andas ut." Ja men detta vet jag ju redan. Ändå gläds jag åt att få veta det, igen och igen... Nåväl, det skadar ju inte om budskapet är poetiskt också, som hos Eliot:

Because I do not wish
Because I do not wish to turn
Because I do not

En stammande poesi tänker hon, som om han inte kan tala ur skägget. Men så kan det vara, så får det, måste det kanske vara, med religiös poesi i vår tid. Det finns ingen konsensus om det andliga, man kan inte bara ropa "Gud, Gud, Gud"...

Dramatiska moln tornar upp sig över sjön. Gyllene kanter. Bitter bly.

Del 4 av Melinas resa finner du här.

Mötet (Melina Starr, del 2)

Melina Starr, 25, är ute på en andlig resa. Del 1 finner du här.

Hon är Melina, en andlig operatör, en kvinna i tillvaron. På ett café i Stockholm ska hon möta sin kontakt, en person som ska ge henne vissa fakta, vissa data om var hennes syster Zinnia är. Sedan sist har hon inte hört av denna Zinnia. (Se del 1 för Melinas första möte med systern.)

Melina glider in genom glasdörrarna, skrider vant genom lokalen, ställer sig och köar och tar en kopp svart te. En figur med röd näsduk i kavajfickan fångar hennes blick, det var signalen, hon går mot bordet, ställer ner koppen. Snubben reser sig och tar hennes kappa. Han är 1,80 lång, har utmärglat ansikte, två dagars gles skäggstubb, blå ögon. Själv har Melina blont rakt hår, grön dräkt, grå kappa och röda strumpor. Och grå ögon, regelbundna drag, rak näsa.

- Karelens..., säger Melina när hon satt sig.

- ... björn, svarar snubben. Det var lösenordet. Den andre presenterar sig som Topsy. Rätt namn, om än ett täcknamn. Melina kallar sig här "Alice", men för oss i denna story är hon för alltid Melina. - Topsy är del i Melinas esoteriska kontaktnät. En annan i detta nät är den Aspilian vi mötte i del 1.

Melina har mött Topsy, sin gamle controller inom operativa ärenden. Topsy har känningar inom underrättelsevärlden, Black Ops, exopolitik och allt det där. Så vad kommer nu att hända: blir det UFO-spionerier med Melina i denna följetong...? Låt mig säga så här: dylika operationer hör till Melinas förflutna - och, möjligen, framtid. I senare serier kommer Melina att vara Operativ Kunskapare i gråzonen.

Det är en stimmig lokal. De sitter vid ett fönsterbord. Ett fik i Storstad, en stor, brusande stad i en torr nejd.

- Så hur ligger saker till, frågar Melina. Det var ju det hon kommit hit för, för att få fakta om läget.

- Hur saker ligger till? säger Topsy. Läget är gott. Personligen har jag - och du, om du är smart - mitt bästa ögonblick just nu. Mitt bästa ever. Och det har inte att göra med dig, ursäkta, men du fattar: allt är bra i mitt liv, obetingat.

- Obetingat?

- Ja, opåverkat av allt. Jag befinner mig i varat, där jag funnits ända sedan universums begynnelse.

Melina dricker av sitt te, smaksatt med kakao och blå blommor. "Längtans blå blomma" tänker hon - men så minns hon att hon är nunna, en sån får inte längta, nej proffsig coolness är vad som gäller. En new age-agent, på jakt efter sin syster; en modern nunna, på span efter frid och ro.

- Okej, säger Melina, allt är bra. Jag kan förstå det.

- Kan du? säger snubben. Sitter du inte och våndas, räds all ångest...? Vore du i balans skulle du inte ha uppsökt mig. Du måste koppla av, fattaru! Nu ska jag gå ut ett slag men medan jag är borta kan du försöka hitta friläget. Koppla av, ta några andetag. Djupa, lugna andetag.

Snubben går, lämnar lokalen. Men hans kopp och rock är kvar. Nå jag får väl göra som han sa då, tänker Melina, koppla av.

Hon sätter sig rakt på stolen, blåser ut luft. Meditera kan hon. Så tar hon ett första andetag - och trycket lättar. Typiskt alltså tänker hon, jag kan ju detta, ändå måste man jämt påminnas. Men så är det, livet är ett helhetsproblem, man återkommer ständigt till samma saker.

När hon tagit sina tre andetag fortsätter hon tona in på stillheten, blundar och stänger ute lokalens surr. "Det är inte lokalen som surrar, det är mitt sinne" säger hon sig själv. För ett ögonblick genomskådar hon tillvarons sken.

Ett skrap av en stol. Snubben är tillbaka, han som kallade sig Topsy. Han har varit ute ett ärende, okänt vad. Sedan han hämtat påtår sätter han sig och säger:

- Nå, vad vill du mer veta? Var Zinnia är?

Melina nickar.

- Hon är på en ö utanför Mariestad.

Han ger henne en karta. Sedan börjar han tala om musik:

- "Flight Of Icarus" är Maidens bästa låt. Svävande radiometall, hårdpop för tunggungare.

- "Maiden"?

- Iron Maiden. Känner du väl till?

Visst känner hon till Iron Maiden. "O God of Earth and Altair, bow down and hear our cry"...

Topsy dricker av sitt kaffe och fortsätter:

- Shânti, peace, frid...

En sådan visdom, tänker Melina. En sådan frid man fylls av. Hon tackar för affirmationen. Kanske kan jag även finna frid hos Zinnia...? Och frid på vägen dit...?

Man dricker vidare i tysthet. Så avslutar Topsy sin kopp, reser sig, bugar och går. Sedan, efter en kvart, reser sig Melina och fortsätter sin resa, sitt sökande efter sin syster. Topsy sågs gå iväg längs en viss gata så Melina tar in på en annan gata, zackar bort i stadslabyrinten i slumpmässiga mönster för att undvika skuggning. Det är mycket konspirativt alltsammans med täcknamn, signaler och hastiga möten, för man är alla delar av en hemlig rörelse, en esoterisk elit. Aspilian, Melinas lärare som figurerade i del 1, är som sagt del i samma gruppering.

Del 3 av Melinas resa finner du här. Och del 1 finner du här. -- En helt annan följetong, om Melinas karriär som kriminalpolis, finner du här.

Kvinna i tillvaron (Melina Starr, del 1)

Detta är första delen av sju i en följetong om en esoterisk operatör: Melina Starr. I slutet av denna del finns en länk till del 2 och i slutet av den till del 3 osv.

Samtidigt, i Sålunda: Melina Starr flanerar, hon går runt i en trädgård. Hon beser de klippta häckarna, de raka gångarna; hon ser skyltar som säger vad det är för blommor, hon ser en fontän. Hon ser en fjäril, hon skrattar till, den flög så nära.

Hon spatserar i denna sagolika rosengård. Allt är fint och välordnat. Nästan lite för fint. Allt är strikt, allt är rakt och välstädat. Själva hennes tänkande påverkas; hon finner sig tänka sterilt och rätlinjigt, hon finner sig förbise gåtfulla fakta medan hon går där. Parken påverkar henne, leder hennes tänkande längs uppgjorda spår. Så hur råda bot på detta? - Enkelt: hon finner osökt en passage till en annorlunda park där hon går, hon slinker bort genom en pergola och kommer ut i ett nytt landskap: smäktande kullar, en ringlande å. Denna park är sannskyldigt annorlunda, den lockar fram andra korrespondenser.

Hon går i den nya parken, blir musisk och ljuv, hon ler ett arkaiskt leende. Hon går bort längs en rad med almar, finner en grusgång och styr stegen mot en damm. Och väl sittandes i detta skulpterade landskap, med blicken på några grönhalsade änder och skuggad av några pilträd, får hon en ingivelse: jag ska ut och resa, jaga nya korrespondenser, nya impulser. Jag ska lämna denna stad, denna min Azurstad som jag kallar Sålunda. Nog trivs jag här. Nog lever jag. Men jag vill Leva - leva andligt, leva med en stilla glädje som närmar sig extas.

Jag är 25. Det är en bra ålder. Jag har alltid varit inne på esoterism. Nu ska jag gå djupare i ämnet. Från gymnasiet och uppåt har jag både bildat mig klassiskt och läst udda böcker. Jag har tränat, jag har hållit mig i trim. Jag har tjänat egna pengar, jag har sparat. Jag har skaffat mig ett nätverk i gråzonen, jag har fått ledning av Aspilian, som varit ett slags guru och mentor. Jag ska träffa honom idag.

Jag ska bli djärvare och samtidigt lugnare: ett stilla äventyr vill jag ha. Allt ska vara andligt och dannt men så är jag ju också en traditionalist-donna, en modern identitär med esoteriska undertoner. Jag är Melina Starr, kvinna i tillvaron, kunskapare på livets stråt, operatör med hjärtat på rätta stället.

Hon kastar en blick på ett solur: halv tre, jaha... Få se tänker hon, jag går och hälsar på Aspilian för att ta farväl, sedan åker jag med sjutåget.

Aspilian är som sagt hennes guru. Detta utspelade sig för övrigt år 2002.

Hon går bort i Sålundas layout, ett virrvarr av gator och esplanader. Omsider når hon ett hus som är både palats och kyrka, tempel och borg, ägt av en vansinnig.

Hon går in och träffar ägaren som är Aspilian. Han är en lång figur, bastant, ser ut som en chef av något slag. Han visar henne på en Pisarromålning på väggen och säger något avancerat: han säger att impressionisterna var ointresserade av både historiska och litterära ämnen, ja även människor i vardagen; för dem var allt en lek med ljus och skugga, ett glaspärlespel av impressioner.

- De trodde sig bara vara iakttagare av verkligheten, säger Aspilian. Men minns Heisenberg...!

- Man kan inte iaktta utan att delta, säger Melina. Det är klart. Men vissa Monet är väl vackra, som "Impression, soluppgång", den där bron och några andra.

- Vackra kanske, säger Aspilian, men vad mer? Ofta är impressionism bara platt realism. Man måste väl uttrycka något med sin konst, ha en djupare idégrund än att bara "fånga ljusspelet bland löven" och allt det där.

De går till en salong, sätter sig i en alkov och delar en vinare. De diskuterar om landskap eller porträtt är bäst; Aspilian anser porträtt, men Melina anser att landskapet är ett externaliserat psyke, ett psykiskt landskap. En målare målar alltid sitt självporträtt, vad han än målar.

- - -

Melina reser iväg österut, tar tåget till Örebro och träffar i ett församlingshem sin syster, som råkar vara på genomresa. Denna, Zinnia vid namn, äger en gul Peugeot 407, en slim sportbil som de far iväg i. Zinnia kör; vant hanterar hon bilen längs en oändlig motorväg i nattens mörker. Melina sover på passagerarplatsen, drömmer om tangorött och cybergrönt, monstralblått och halmgult, grålila och orange. Vägen går bortom Maskinkustens alla städer, passerar dem i förbifarten, och de enda spår man ser av dem är tysta förorter, diamantkorsningar och stadsljus speglade i skyn, gråviolett skimmer.

I gryningen, efter att ha passerat vida tallmoar, kommer man till en stad med slussar och björkalléer. Man går på en krog; väggarna har blommiga tapeter, brunt och orange. De beställer in löksoppa med gratinerade brödtärningar. Melina säger:

- Du som kan det här med religion, var inte Jeschuà en märklig man...?

- Du menar Jesus? säger Zinnia och blåser på soppan. Jo, nog var han annorlunda, "älska dina fiender": ingen lära kan vara mer kontroversiell! Men när vi lärt oss den är vi förvisso klara för en ny epok.

- Men en sak i taget. Låt oss ordna samhället i trygga former innan vi tar oss igenom slutet av Kâli Yûga.

- Sant, säger Zinnia. Jesu lära var nog bra för eremiter men vi lever ju i samhället. Vi kan inte alltid älska våra fiender. Det må vara ett ideal men vi kan inte älska alla vi möter, det kan man inte kräva av kreti och pleti. Att älska någon som, säg, stal min Peugeot 407 - det kanske vore högsint men det vore också puckat.

De avslutar löksoppan och tar in varmrätten som är marmite på gös, rödspätta och palsternacka.

- Tjuven ska fördömas, säger Melina. Han bryter mot budet "du ska inte stjäla". En from människa kan å sin sida inte anklagas för att hon inte ger bort sina ägodelar. Man får ofta höra det: Jesus gav även manteln till tjuven som stal livklädnaden. Alltså: "ge hit dina prylar, du är ju Jesusdyrkare!" Det resonemanget funkar inte. Som esoteriker och religiös ska man inte behöva få Jesu eremitlära kastad i ansiktet jämt. Det blir en övertolkning, ett överbud.

- - -

Zinnias projekt för närvarande är att starta ett retreat på en ö, än så länge hemlig. Inte ens Melina får veta var den ligger. Men hon får tips att fråga en viss Topsy i Stockholm om dess läge.

Melina tycker detta låter konstigt, men låt gå.

Dessutom - visar det sig - saknar Zinnia medel för att driva verksamheten på sitt retreat. Men Melina lugnar henne med att hon, Melina ska finna guld åt henne; hon har på känn var hon kan göra det. Så efter krogsittningen skils de, och Melina går för sin del iväg genom ett tujabestånd, ser solen sila ner genom det täta grenverket. En fågel sjunger och säger "lev livet subjektivt, så når du med tiden det objektiva". En björn brummar i en glänta: "Positivt tänkande är ständig bön." Och en räv slinker förbi, sägandes: "Livet är en dröm vi drömmer, fast vi tror oss vakna."

Hon kommer ut ur skogen, vandrar över vida ängar och känner saltstänk i luften, hör vågornas brus och glider iväg på Odödlighetens sjö, seglande i en snäcka. På böljan möter hon en delfin, till vilken hon säger:

- Jag är essé, det vill säga "en som förbidar". Jag förväntar mig inget, är nöjd med vad jag har. Solen ovan mig, morallagen inom mig.

- ... "and the angel of death behind", säger delfinen.

- Ja, det också! säger Melina:

Medvetande om döden och ändock fröjd,
medvetande om döden och därför fröjd.

Delfinen gör en paulinsk utvikning om detta, om att man efter döden vilar i kosmiskt koma, men Melina tar honom ur den villfarelsen. För om själen är det som ger kroppen liv säger hon, så måste ju själen leva vidare efter den somatiska döden. Själen kan ju inte hibernera, frysas ner eller ligga i dvala, nej tvärtom:

- "Idag ska du vara med mig i Paradiset" sa ju Jesus till den korsfäste rövaren.

- Aha du, säger delfinen, själen återuppstår så att säga direkt efter döden...

- Du börjar fatta, säger Melina, bra. Ge dig därför mysticismen i våld, simma med Vishnu-ananta-shâyin och träd ut i aromernas rike, lär dig popens roll, hör kattens purr och se Swedenborgs leende.

- - -

Melina når land och går in i ett vitt hus, läser gåtfulla hieroglyfer och beundrar deras former, fattar allt intuitivt.

- Har jag nått målet? säger hon till sig själv. Kanske jag inte behöver samla fakta mer. Aspilian har trots allt lärt mig en hel del. Jag ser idén i vitögat, fattar världen symboliskt. Jag behöver inte längre tänka diskursivt, tänka särpräglat och analytiskt, nej jag kan omfatta världen som helhet. Jag har omtolkat världen till ett klarare tecken, som Södergran sa!

Hon går ut över vida fält, ser en regnbåge i fjärran, når dess ände i en dunge - och där, i dungen, finner hon en kruka, till brädden fylld med guldmynt. Hon tar med sig krukan och går vidare, tänker "detta ska bli mig ett tecken". Kanske kan jag använda detta guld på den där ön jag sett för min syn?

Genom en nejd full med blommor vandrar hon, kommer till Stockholm, sover över hos en bekant och får instruktion om var hon kan möta Topsy. Denne skulle ju veta var Zinnias ö låg.

Så hur ska det gå? Du har just läst del 1 i följetongen om Melinas resa. Del 2 finner du här.